Att man kan vara så hatad av sin egen far, så hatad att han inte äns kan dyka upp på sin brors egna bröllop. Allt å lite till, folk förstår inte när man säger att man vet att han inte vill ha något med en att göra. Att han längre inte tänker finnas i mit liv , alla tycker det är så synd. Men samtidigt tycker jag inte det är just någon stor grej då jag blivit van, han har funnits ungefär 1 gång varannat år. Viss känns det konstigt men jag har vant mig då det varit så här i snart 23 år, jag gråter inte bara för att han  inte vill finnas kvar hos mig. Jag klarar mig ändå, jag har underbar släkt å vänner som gör det hela lättare.