Den sista tiden har jag tänkt väldigt mycket, mycket mer än jag tuvär har velat göra. För några år sedan började jag bli deprimerad och må väldigt dåligt. Det fanns ett uppehåll på några år efter det som fick mig till att börja må bra igen, men nu för några veckor sen. Då började jag må riktigt dåligt igen och då menar jag riktigt dåligt. Det fanns ingen jag kunde prata med, vilket gjorde att jag höll alla känslor inom mig och fick väldigt svårt att visa känslor utåt mot andra. Jag vet att det aldrig är bra att hålla känslor och sånt innom sig, men det är sånt jag vänt mig genom åren. Särskilt när det för några år sen alltid va den personens känslor och mående som skulle gå först. Än hur ont å hur mycket man själv led,  var den den personen som gick först. Nu har jag kommit tillbaka i banan där jag mår så extremt dåligt, jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte hur jag ska lösa detta. För självklart, försöker jag ju se hur den andra mår och struntar totalt i att jag själv knäcker mig och mitt mående. Hur mycket jag än försöker lita på någon annan människa, så får jag upp så sjuka idéer i huvudet. Det känns som att jag nog för alltid är menad att vara själv, att aldrig såra någon annan. Att aldrig behöva miss tro någon, bara för att jag inte vill uppleva samma sak igen.